Rufus och Ida

Jag älskar Rufus Rimdal och Ida Lehnberg.
Igår, en vanlig msn konversation med vad gör och hur mår du frågor började mellan mig och Rufus. Jag svarar sisådär när han fråga hur jag mådde. Han visste exakt att det var något, 'antingen är det du sa till mig i telefon för en månad sen eller det jag sa att jag skulle komma ner till dig, säg bara till', något i den stilen sa han och jag behövde bara säga att det inte var det jag sagt i telefonen. Han visste exakt vad det var och hur han skulle tackla det. Han känner mig, han vet vad jag menar hur jag än svarar. Han sa faktiskt 'Du vet ju att du och jag har spenderat mer tid i telefonen, än jag gjorde i min mors mage, så jag vet ganska väl hur du fungerar'. Är inte det en äkta vän? Och det är skönt, jag behöver och vill ha uppmärksamheten, men jag vill inte alltid be om den, och han vet det.

Idag träffade jag Ida, fast hon har feber och halsfluss gick hon ut och mötte mig vid tåget (kom precis från mormor och morfar) och orkade med mig i mer än två timmar, visste pratade hon med, men jag fick verkligen prata av mig. Vi var runt tio år när vi lärde känna varandra, och fast det går i perioder som vi ses vet vi alltid var vi har varandra, på andra sidan gatan (vi är grannar), hah nej men inte bara det. Jag kan alltid höra av mig till henne, vad det gäller, och det kan jag faktiskt inte med någon annan. Hon är tjej (hah) och förstår mig precis (det gör ju ofta Rufus också, men det är det inte många andra killar som gör) vad det än gäller. Vem vet, det kanske tar ett halvår innan vi hinner med våra promenader igen, eller så hörs vi om tre minuter. Ida är bäst och tar mig verkligen som jag är och det är oerhört skönt att ha någon/ra som finns där när det är som jobbigast.

Jag älskar er.


ﻉ√٥ﺎ
Linnea