lalalalala

shiiet, fattar inte hur jag orkar leva. Har inte sovit mer än fem timmar sen slutet av förra veckan någon gång, äter inte ordentligt och dagarna (+++nätterna) består för mesta dels av plugg.

Sms lyfter upp vardagen :*

Hade prov idag, ett stoort ett och jag var klar sist ._. Men i alla fall så gick det faktiskt bra, tror jag :D Så nu är det bara att börja plugga till nästa prov.

Hade kjol (!!) idag på kören, det var finfint!

Mafia Wars på facebook, jag är beroende! haha.

Ser framemot morgondagen då jag slutar två timmar tidigare än vad jag borde och så blir det feestilifeest på kvällen och så Kommer jag träffa Oliver kanske, som kommer vara as packad! :o mysigt :* <3

Nattinatti.

U n d e r b a r och H ä n d e l s e r i k dag! :D <3

Wow, en sådan händelserik dag!

Igår somnade jag vid tvn och vaknade framåt halv fyra tiden, jag blev arg på mig själv för att jag somnat och så började jag plugga. Vid halv sex tiden beslöt jag mig för att sova den timman som var kvar innan jag skulle upp igen. Solen hade redan börjat gå upp och fåglarnas dag hade redan börjat.

Jag vaknade till ett gulligt sms, oj en sådan bra start på dagen! Och när jag vaknade hade jag även huvudvärk, började plugga och pluggade fram till tio tiden då jag och mor åkte iväg och tog Gardasil spruta nr 2. Den gjorde ont, kändes som om hela armen skulle falla av.
Sen bar det av hemåt, plugg, gick till skolan en sväng. Men folket var på teater, huvudvärken kom tillbaka så jag gick hem igen. Pluggade, och sen gick jag på styrelsemöte, trots att det kändes som jag skulle tuppa av när som.
Mötet var längre än vad jag trodde men det var ändå bra grejer som kom till beslut.

Sen, gissa vad?, pluggade jag åter igen.

Jag var nervös för det som skulle ske härnäst. Syndundersökning. Glasögon it is! Tog hem bågar och testa, har redan bestämt mig för ett par :) <3

Sen blev det årets första mjukglass! :D wow, gottgott, tack mamma och Anton!

Plugg, telefonen, plugg, tvn och nu sitter jag här igen och p l u g g a r. Det börjar ju bli ganska tjatigt nu, men det är det som mina dagar för mesta dels består utav nu.
Sen, sms muntrar upp. Speciellt från en särskild person <3

En Underbar dag! tänkte gå och lägga mig nu så jag orkar upp tidigt imorgon :)
pussa.

Fortsatta tankar på äldre inlägg

I äldre inlägg har jag skrivit om hur lång tid det ska ta efter man avslutat med ett ex innan man "får" hitta en annan.
Jag har tänkt att jag är inte som alla andra och dömer. Men idag när jag hörde om en, som jag inte känner så väl, att hon efter ett långt förhållande nu efter två månader har en annan på g. Min första tanke var ju just den att "oj, har hon redan en? Klara hon sig inte ensam eller?" Efteråt när jag kom på att jag just hade tänkt den tanken som jag är så trött att alla andra tänker tänkte jag om.
Det är så inmatat i våra huvuden, som så mycket annat. Man behöver jobba med sig själv, jag gör det redan. Men man kan ju inte få alla andra att göra det, om de inte vill. Och det känns som det är väldigt få i min ålder som vill lägga tid på det.

Och en annan grej jag tänkt vidare på är också ett gammalt inlägg, det om att man ska våga.
Jag ser mig själv som blyg, vissa grejer tycker jag är jätte svårt. Som att stå inför en grupp människor och prata. Även fast jag gjort det många gånger, flera 100, så känner jag en viss ångest när jag ska göra det.
Men jag började med att tänka, vad är det värsta som ska hända? Att jag ska stamma, bli röd i ansiktet och bara få godkänt på det? Att bli retad i tre år framöver om att jag blir så röd?
Det är ju inte så farligt, om man jämför med annat. Svältande barnen i Afrike till exempel. Det är bara ilandsproblem, och det måste man ju självklart få ha och det är problem det med ju, viktiga problem.
Men nu orkar jag inte med det längre. Jag orkar inte vara rädd, få ångest och gå och jämra mig för saker ständigt. Så jag kanske fortfarande är rädd, men jag bryr mig inte om den känslan längre, inte lika mycket. Jag ser saker som jag varit/är rädd för som utmaningar som jag vill övervinna. Då blir det en kul grej, för mig i alla fall.
Och jag känner mig bara starkare och starkare, mitt självförtroende är på topp, och då är det ju inte bara rädslan man slipper, utan då blir ju så mycket mer roligare och lättare.

Men är det så, att man måste gå dessa steg? Att det ska gå så långt att man inte orkar vara rädd längre, för att man ska övervinna det?

Skoltrött, varför blir man det egentligen?

Jag har tänkt på en grej. Varför vill så många inte till skolan?

Jag kan känna mig urmesig men jag kan gå till mamma och gråta nu, när jag är 16 lika väl som att jag gjorde det när jag var 7 år.

Jag förstår dem som är mobbade, ska ha prov och inte har pluggat och sådana saker. Men alla vi andra som bara inte vill till skolan, vad är det med oss?

Är det det att vi är barn och "ska vara" rebeller och vill inte göra det som vi måste?
Det är ju inte bara i min ålder heller, utan även sådana i min brors ålder, 7 alltså.

Skoltrött, varför blir man det egentligen?

Våga, vad är det värsta som kan hända?

Våga!
Jag hatar att känna mig på, klängig. Det är en av de värsta känslorna jag vet. Men ändå har jag så svårt att låta bli. Jag är nog ganska klängig, tyvärr.

Jag har tänkt på en grej, om man inte vågar, hur kommer man någon vart då?
Jag börjar bli ganska trött på folk i mitt umgänge, andra också, om de till exempel ser en kille som de "lätt skulle kunna bli tillsammans med" och inte vågar gör något. Vad är det värsta som kan hända tänker jag. Han blir ju bara glad över att någon tycker han är söt, eller vad det nu är då, så då har man ju 'gjort någons dag'. Och det är ju toppen, eller hur ?

Sen om han kanske skulle skratta, ge värsta dissen, att man själv skulle ramla eller ha en snorkråka som syns. Så egentligen, vad spelar det för roll? Kanske en aning pinsamt at the moment, men det bestämmer man ju själv om man ska låta det trycka ner en. För vad spelar det för roll? Det kommer vara glömt ett tag efter, det som jag kanske klantar mig med nu kommer antingen vara glömt eller en grej jag skrattar åt när jag är äldre. Detta gäller ju självfallet inte bara inom ämnet killar, eller partners, men om man tar det som exempel. Bara för att jag inte får den killen då kanske så kommer jag ju i framtiden att få en, förhoppningsvis.

Om man tänker på de svältande barnen i Afrika, då är ju det här I N G E N T I N G (!) om man skulle skämma ut sig lite.

Jag tycker att folk i Sverige är alldels för blyga, skämiga eller vad är det?, för sitt eget bästa!
Har det med självförtroende att göra? Måste man tro på sig själv för att våga? Vad jag vet, och har fått erfarenheter av från folk jag mött är det antingen det, att man har starkt självförtroende, eller helt tvärtom. Lågt, kasst självförtroende. Men man märker det, vilken typ som är vilken. Det är något som folket i Sverige inte heller har så gott om, starka självförtroende. Och hur kommer det sig egentligen? Media? Uppfostran?
Jag tycker att jag själv har starkt självförtroende, men ändå är det grejer som jag inte vågar, men jag får ju lika mycket media inmatad i huvudet som vilken annan i min ålder.
Sen har det ju med personlighet att göra också. Men det är så många, som velat våga, och det är så synd att de inte gör det.

Våga, livet blir så mycket lättare och roligare då!

Meningen med livet?

Vad är meningen med livet?
Jag är så trött på det, det snurrar i mitt huvud hela tiden och jag kommer ingen vart med det.

Finns det en mening? En speciell mening för alla? Det kan jag inte tro på, vi är 9 miljarder människor på jorden, finns det 1 speciell mening för var och en? Och vem är det i så fall som "ger ut dem"? Kan det vara vad som helst? Från att fixa billiga priser på mat till att låta barn i Afrika få leva?

Men det måste ändå finns något mer, så som vi lever nu kan det inte bara vara. Jag vill hålla på med något speciellt, vanligt är så tråkigt. Men allting finns ju redan, eller det klart det inte gör. Men. I så fall är det ju forskning eller typ uppfinnare man får bli. Jag skulle nog vilja åka ut i rymden , inte bara till månen, utan bort. Inte bara bort från Varberg utan bort från hela Jorden. Det skulle vara något.
Men då kommer det till det igen, allt är så begränsat. Pengar, betyg m.m. styr ju världen. Nu är ju turen för mig att jag har läshuvud, men samhället bygger ju på läshuvuden, för det mesta. Men som det är nu så orkar jag ju verkligen inte plugga. Det är dö keligt, jag vill bara inte. Och det kanske är en svacka just nu, men det är som att om man ska bli något stort så får man inte ha några svackor ens.

Jag får höra redan nu, till exempel med den här bloggen, tänk på vad du skriver för det fastna i cyberrymden och senare i livet kan folk leta rätt på det och använda mot dig. Jo, så är det väl. Men så då har jag press på mig redan nu, det jag gör nu påverkar mitt framtida liv. Klart det gör med alla olika vägar man väljer, men en sån grej, som att blogga, kan komma att avändas emot mig?

Voivoi, jag blir inte klok på denna världen.


Nu spårade det ut lite än från det ämnet jag började att skriva om, men men. Det ena leder till det andra.

Dragonball<3

Shit, vad jag älskar Dragonball! <3
Såg den på bio idag, med Sanna. Den var grym :) Fast det var grejer som var helt i skillnad från böckerna. Fast jag visste ju redan innan att den inte alls skulle komma i närheten av böckerna <3

Yrken, varför just jag?

Kom hem från ps Modevisning.
Shit alltså, drömmer man sig inte bort helt och hållet?
Man blir så glad och får upp ögonen för annat, men samtidigt mår man dåligt över samma sak. Kommer man att lyckas? Med det man verkligen vill? Och vad vill man, egentligen?

Jag har många drömmer, om helt olika saker. Vilken utav dem kommer att bli verklighet? Eller kommer något helt annat att bli verklighet, som jag inte ens har tänkt tanken på ännu?
Om jag nu skulle bestämma mig för vad jag vill hålla på med, varför skulle just jag lyckas? Jag av alla människor. Och det är ju konkerens inom vilket ämne som helst, speciellt för mig, jag vill inte bara lyckas. Jag vill vara bäst!

Tankarna är många, rädsla höjs. Betyg och annan press.

fan med.

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat skriva något och sen "suddat" ut det.

Det skulle så lätt bli missförstånd. Och det är verkligen svårt, tycker jag, att få fram sin mening och så att den blir rätt tolkad utav alla som läser.
Det vet man ju hur mycket saker kan misstolkas, speciellt över datorn, mobil osv. Jag tänket ofta tonlägen när jag skriver, men det kommer ju inte alls fram. Bara "Vad gör du?" kan ju tolkas på tiotals olika vis. Därför är det ju så viktigt att man lär sig språket att få fram ens ord utan att man ser eller hör varandra.

Do it!

bara de som umgås med mig kanske kan läsa det och samtidigt höra mitt egna lilla sätt att säga det på. Det kan jag aldrig få fram till de jag aldrig träffat.
Jobbigtjobbigt.

Idag tog jag tåget efter skolan till mormor och morfar och så åkte vi och köpte tyg till två kjolar <3

På tåget började jag tänka på alla de roller vi går in i. Jag pratade med min lärare om det för ett tag sen, eftersom det ingår i våra ämnen. Jag frågade om det verkligen var bra, att man gick in i olika roller. Hon sa att det skulle vara så, och att det var bra, för man kan ju inte vara samma person hemma som man är i skolan menade hon.
Men, det kan man väl ?

Det jag undrar då är ju, vem är man ? Är man både och ? En person som klyver sig, en person i skolan och en i hemmet, en med vänner, en med pojk/flickvännen osvosv.

Frågan är, ska det vara så ?

Jag har sjukt jätte ont i mina axlar, inte alls på humör för plugg nu, dessutom lockar tvn.
DILEMMA så det skriker om det!

Jag fattar inte riktigt.


alltså, om jag är t.ex. vän med.. Carl-Johan vi säger Carl-Johan, eller vän och vän men om jag skulle följa hans blogg och så går ''någon'' in och kollar hans blogg så ser ''någon'' att jag också följer hans blogg och då kanske ''någon'' vill gå in på min blogg, men så kan ''någon'' inte det, för att ja. då är det nåt där som är fel som inte fattar vad.

typ, hjälp ?
uschusch :(

Nästa tack!

Sitter här nu och pluggar och tankarna flyger iväg, var tvungen att grabba datorn fort och skriva ner tankarna innan de försvinner lika fort som de kom.

När man avslutat en relation (kärleksrelation) med en annan person, hur lång tid ''bör'' man vänta innan man kan gå in, eller ''testa'' en annan, flörta osv.
Rykten sprids så fort, det är som viskningsleken, meningarna görs om mer och mer varje person det hamnar hos. Och alla har ju en stämpel, eller delas in i kategori, vare sig man vill eller inte. Hur gör man för att komma ur en sån?
Jag vet att man inte ska bry sig och blabla, men det gör man, jag i alla fall till en viss gräns. Jag låter det inte begränsa mitt liv men ändå finns det med.

Det kom upp som en diskussion igår på festen. Det beror på hur länge man varit ihop sa en. Och hur bra relationen var sa en annan. Visst visst det är sant, men det vet ju oftast inte alla andra hur bra eller dålig relationen vart och i en brake up sägs det ju olika saker så det blir mitt ord mot hans.
En annan sa att det bestämmer man själv. Och det är ju, helt rätt.

Men, då kommer det till detta, igen. Om man varit ihop med en i exempelvis fyra månader och sen efter två veckor ''bestämmer träff'' med en annan blir det tankar i folks huvuden. man drar, utan en större fakta förhastade slutsatser och det är så fel men man gör det, om det mesta. Även om det är omedvetet, även jag ryggar tillbaka, wow det var ju lite fort hon/han var väl inte så kär i exet om man redan hittat en ny osvosv. Men jag vet ju inte om andras relationer, hur det varit eller är.

Det viktigast är ju det, att man vet inte när kärleken kommer. Det kan ju komma jätte fort efter ett slut med en annan men det kan ju också ta år till det att man blir kär.


Detta skrev jag som hastigast, för att rensa tankarna och jag är väl medveten om att det finns olika tankar, kring allt, som det ska tas om hänsyn till.

Man ska inte bry sig alltför mycket om vad andra tycker men jag känner, alltför många som gör det.

pussa.

Sitter nu och dricker te, vanilj för tillfället.
Jag har ont lite här och där i kroppen, ryggen, axlar. Har även massa blåmärken på mina ben och så trampa jag på en spik igår så min fot är öm. Men det var ändå en dag som får tio av tio igår, fixade i trädgården, övningskörde och sen var det fest.

Måste plugga idag vilket jag egentligen har planerat att göra varje dag på lovet men som inte blivit av, ser verkligen inte framemot pluggandet och definitivt inte att gå till skolan imorgon.

Det är så mycket press, från alla håll. Jag gillar det inte.

17 april 2009, toppendag!

Jag gick och la mig vid 03.00-03.30 tiden i natt och gick upp vid sex tiden, tungt! Skulle med tåget vid sju så gick hemifrån tiidigt. Solen gick upp när jag gick ner, det värmde skönt i ryggen.
Han i tåget som kollar biljetterna, har för tillfället glömt bort vad det heter, men han var så charmig.

Kom fram till mormor och morfar och det var super härligt hela dagen med massor av prat, mys, sol och godheter.
På vägen hem tänkte jag på allt det jag skulle kunna ta upp, här, och så mycket som jag alltid tänker på. Från ilands problem till allvarligare, världsproblem. Citat, jag älskar citat.

Numera kan man ju prata i mobil, men inte i mobilen, man har hörlurar, när jag idag satt och väntade på tåget så gick det en man förbi mig och kollade mig i ögonen och sade 'Hej älskling' jag ryggade tillbaka och fick gigantiska ögonen. Efter ett tag förstod jag att han hade sådana hörlurar som han pratade i.

Nej och nu ska jag dra ut och köpa glass med Anton och Eddie!

Starten!

Yees, nu tänkte jag att jag skulle försöka mig på det här med bloggandet, verkar ju.. skoj ^^

Varmt var det idag! Det är det jag inte gillar med våren att ibland är det kallt och då klär man på sig och sen nästa sekund är det kallt, och då har man ju en hel del kläder med sig. s u c k.
Haft en kul dag i alla fall, vart i stan och så kanske jag tar en promenix med Isak sen. Försökte göra en omelett innan, blev helt bränd ._. stackarsstackarsmigmig.