Det är en grej, som tyngt mig, under en längre tid nu.
Men nu, jag tror att jag har släppt taget. På ett sätt är det bra, för mig är det skönt, att slippa tänka på det hela, och då menar jag, hela tiden. Men på ett sätt är det sorgligt, en viss känsla försvann, som jag ändå tror var bra. Jag vet hur det kommer sig, men hur kan du? Jag menar, att jag släppt taget, är det en trygghet? Att jag smält det hela? Eller är det tvärtom? Att jag, inte orkar bry mig om vilket? Är jag sårad, och därför, släpper taget innan du släpper taget om mig? Eller att det ska göra mindre ont om du nu gör det, gör jag mig själv beredd?
Jag vet inte, vet inte vet inte vet inte.

Jag vill bli vuxen.


/L