Övergången från ledsen till arg!

Jag har börjat komma över det där att vara ledsen, tror jag, vem vet det kanske kommer tillbaka. Men bara det att jag börjar tro att det är över är ändå en bit på vägen dit. Det går över till att vara arg, vilket jag tycker är ganska skönt. Vad andra tycker om det vet jag inte riktigt, men de blir ju inte lika påverkad utav att jag är ledsen, som när jag är arg, för det små pyser ju ut över alla andra, säkerligen. Och det ska det väl inte göra, men det att min syster tar mina byxor utan att fråga och att jag går i taket och kastar hennes grejer hej vilt omkring mig och skriker allt möjligt för det, är ju egentligen bara en bagatell (erkänn man tänker på baugett.. stavning? när man hör det ordet?) till något så mycket större. Droppen får bägaren att rinna över, i detta fall är jag en bägare och hela historien om byxorna är droppen, och den personen som gjort något tinypytteminilitet får ta hela argsinthet som egentligen var riktat åt något helt annat.
Så jag förstår, det är jobbigare för andra (och självklart borde jag inte hålla på så), men det är ändå en lättnad för mig, att vara arg än ledsen.

Sedan är det ju också så att det är dem jag litar på och som står mig nära, som jag vet att de står kvar fast att jag beter mig ilsket, som får ta smällen. Så jag börjar ju inte gorma på klasskamrat eller pojkvännens föräldrar.. för båda vill man ju uppstå i goda dagar för. Pojkvän, familj, släkt och vänner får ju veta förr eller senare att jag har både positiva och negativa sidor. Förhoppningsvis tycker de att det positiva överväger det negativa, och stannar kvar och fångar mig när jag sneddar! För, det är ju det det handlar om.

Och så är det ju faktiskt så ibland att jag blir sur, på just den grejen jag börjar ryta över, också. Det får inte glömmas!


ﻉ√٥ﺎ
Linnea