Känsla

Den känslan jag haft ikväll, eller de tankarna jag haft, känner jag allt för väl igen. För ungefär ett år sedan, eller lite mer, så gick hem ensam en natt. Jag kommer ihåg att jag vända mig om hela tiden, jag önskade, och trodde, att han skulle vara där. Och trots att det var en lång väg hem, och jag vände mig om ett tiotal gånger, så fanns det aldrig någon där.
Samma känsla hade jag ikväll. Jag har varit hemma hela kvällen, och fast jag ändå vet att Du inte kommer, så önskade jag och trodde jag att du skulle komma, ändå. Varje bil jag hörde köra där utanför trodde och ville jag skulle bromsa in och stanna, och att jag senare skulle höra ringklockan ringa. Men inte ännu. Och jag vet, att det inte blir heller.
Jag vet inte om jag är naiv, eller hopplöst romantisk (just nu, aldrig annars är jag hopplöst romantisk, knappt ens romantisk), eller om det bara är det att jag vill det så mycket så att jag tror på det, fast att jag egentligen vet, om man ska vara realistisk, att det inte blir. Eller så är det något annat som ligger bakom.
Känslan är inte riktigt trevlig, och senare så går den känslan över till en besvikelse, vilket inte är bra, eftersom att mitt realistiska jag vet att det inte är någon där när jag vänder mig om, ingen bil som stannar, så det är ingen idé att bli besviken.