Ge upp!

Vad gör man om den andra inte vill?

Jag kan inte ge upp, jag kan inte ge upp förens jag själv känner att jag gett allt. Vad det än gäller. Även fast nära och kära säger att jag gjort det, om inte jag känner att det uppfyllts, att det verklingen inte finns något mer för mig att göra så kan jag inte gå vidare helhjärtat. I så fall fastnar jag i det och fortsätter tänka, jag kunde gjort mer, si eller så. Och det orkar man ju inte hur länge som helst, inte jag i alla fall.

Det kanske vore bäst för mig i många fall att bara gå vidare. Jag orkar inte kämpa, varför kan inget gå lätt?
Jämfört med andra går det så himla lätt för mig hela tiden.
Men i vissa andra saker funkar det bara inte.

Den materiella världen gör det inte bättre. Datorn, mobilen. Det får mig att kolla ännu mer, att vara ännu mer uppdaterad om allting.
Jag blir bara besviken om jag inte fått något sms, om ingen har ringt eller om inte någon kommenterat min status på facebook eller en bild på bilddagboken. Men ändå är jag så beroende och kollar dagligen.

J*vla ilandsproblem, tänker jag samtidigt.
Stötte på min granne häromdagen, han frågade hur det gick med 'killen'. Hah, den killen jag hade för några månader sen? Nej, han finns inte längre. Jobbigt svarade han. Jo, väldigt men känns som ett ilandsproblem bara. Ja! äntligen en ungdom som märker, det är ju det.

Ja, men samtidigt. Problem som problem, right?