Jag passar en söt unge lite då och då. Ibland är det flera dagar i veckan och ibland kan det gå två veckor utan att jag passar henne alls. På sommaren och över jul brukar hon och hennes familj åka upp till Stockholm där de har släkt. Under tiden jag passar henne kan det ibland känns tungt och ofta vill jag inte ens. Men nu när hon åker, saknar jag henne. Nu vet jag att jag inte kommer få träffa henne på ett tag, det är inte mitt val (som det är annars), utan nu är det så och det får jag leva med. Men jag tror att om hon hade stannat kvar här hade jag nog inte velat jobba så himla mycket över jullovet ändå.
Men men, Nadia är fin :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar