I äldre inlägg har jag skrivit om hur lång tid det ska ta efter man avslutat med ett ex innan man "får" hitta en annan.
Jag har tänkt att jag är inte som alla andra och dömer. Men idag när jag hörde om en, som jag inte känner så väl, att hon efter ett långt förhållande nu efter två månader har en annan på g. Min första tanke var ju just den att "oj, har hon redan en? Klara hon sig inte ensam eller?" Efteråt när jag kom på att jag just hade tänkt den tanken som jag är så trött att alla andra tänker tänkte jag om.
Det är så inmatat i våra huvuden, som så mycket annat. Man behöver jobba med sig själv, jag gör det redan. Men man kan ju inte få alla andra att göra det, om de inte vill. Och det känns som det är väldigt få i min ålder som vill lägga tid på det.
Och en annan grej jag tänkt vidare på är också ett gammalt inlägg, det om att man ska våga.
Jag ser mig själv som blyg, vissa grejer tycker jag är jätte svårt. Som att stå inför en grupp människor och prata. Även fast jag gjort det många gånger, flera 100, så känner jag en viss ångest när jag ska göra det.
Men jag började med att tänka, vad är det värsta som ska hända? Att jag ska stamma, bli röd i ansiktet och bara få godkänt på det? Att bli retad i tre år framöver om att jag blir så röd?
Det är ju inte så farligt, om man jämför med annat. Svältande barnen i Afrike till exempel. Det är bara ilandsproblem, och det måste man ju självklart få ha och det är problem det med ju, viktiga problem.
Men nu orkar jag inte med det längre. Jag orkar inte vara rädd, få ångest och gå och jämra mig för saker ständigt. Så jag kanske fortfarande är rädd, men jag bryr mig inte om den känslan längre, inte lika mycket. Jag ser saker som jag varit/är rädd för som utmaningar som jag vill övervinna. Då blir det en kul grej, för mig i alla fall.
Och jag känner mig bara starkare och starkare, mitt självförtroende är på topp, och då är det ju inte bara rädslan man slipper, utan då blir ju så mycket mer roligare och lättare.
Men är det så, att man måste gå dessa steg? Att det ska gå så långt att man inte orkar vara rädd längre, för att man ska övervinna det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skit i vad folk tycker det lönar inget till:) men jag förstår helt ditt tankesätt, jag har oxå gjrot så förr men när jag nu har varit med om samma sak, så bryr jag mig inte. Det beror inte på att man inte kan vara ensam, man får nya känslor och det kan ingen kontrollera. LEV LIVET LINNEA och låt känslor flöda:D
SvaraRaderaMen det gör ju faktiskt det, om man får en slamp stämpel kommer den hänga kvar länge.
SvaraRaderaJag antar att det är det översta du menar, jag har upplevt det med. Jag har ändrat mig till viss del, till det bättre. Men jag skriver ner mina tankar, även så att andra kan tänka efter men också så att jag får rensa huvudet :)
Och grejen är det att det finns dem som har svårt att vara ensam, och därför snabbt byter partner. Jag menar inte att det är du eller jag, men det finns sådana. och därför växer mina tankar kring det.
Det är svårt, men det viktigaste är ju det att kärleken kan vi inte kontrollera. den kommer när den vill liksom.
haha, me gör det :) käsnlorna flödar, mer tankarna som är många :D
tankarna översvämmar hjärnan sådär 24/7 ett mirakel att man sover. Grejen är att om det inte är för att "ge revange" till exet och att man faktiskt har känslor för den nya, så vad spelar det förroll?(:
SvaraRaderaja, jag ska börja med minfulness, har du hört talas om det? det är så att man kan kontrollera tankarna bättre :)
SvaraRaderaja, . fan vad bra sagt. klart att det är så!
fast ändå, är det väl alltid en liten tväling "under ytan" vem som får en ny först?
men, är inne på ett nytt tankesätt nu :)