Vad gör man när hela ens liv går sönder och blir till grus under ens fötter? Sopar upp det och gör det bästa utav det!

Det var en som frågade mig idag 'vad gör man när hela ens liv går sönder och blir till grus under ens fötter?' jag svarade ganska kvickt utan att egentligen tänka efter 'men sopar upp det, tar med det hem och plockar ut det bra och det dåliga, slänger det dåliga och pusslar ihop det bra så gott det går'. Och jag tror att det är det det handlar om, fast det är det ju inte lätt att tänka på när man nu mår som han som ställde mig frågan gör.
Men när jag mår dåligt brukar jag alltid tänka en sådan eller liknande tanke, och då blir det faktiskt bättre, i alla fall för en stund.
För visst är vi människor egentligen rätt löjliga? Egentligen, om man verkligen tänker efter, vad gör vi på dagarna? Varför har man keps för att vara cool och varför går man i skolan? (jag vet att det är för att lära sig för att senare kunna jobba med ett yrke man vill) men om man verkligen tänker på bilden, hur kommer det sig att vi sitter på en stol, 30 random pers som läser just utveckling, livsvillkor och socialisation? Att det har gått så långt. Jag vet inte om jag jag får fram mitt budskap riktigt, det är lite svårt att skriva ner. Men att vi människor är rätt löjliga, varför bråka om homosexuella och kön, varför ska ens en sådan sak vad man ska ge sin mor i födelsedag behöva bli ett problem?
Hum, vad världen har krånglat till det, och det är ju ingenting man riktigt kan göra något åt nu, man kan ju inte gå tillbaka i utvecklingen och leva som stenålders snyggingar.

Wellwell, lite funderingar så här på kvällskvisten!

Har precis käkat crepés med fruktröra och snart blir det till att kolla Desperate Housewife's, gott!



ﻉ√٥ﺎ
Linnea